Jag tittade på Sofia som sov djupt, man såg att hon var ledsen även i sömnen. Jag lutade mig över hennes säng och somnade jag med.
Efter ungefär en timme så vaknade jag av att mamma klappar mig på axeln. Jag flyger upp ur fårtöljen och kastar mig runt hennes hals.
- Förlåt att det tog lite tid, men det var så himla halt, sa mamma.
- Jodu, jag vet, svarade jag.
Usher tittade beklagande på mig och gick fram till Sofia och klappade på hennes kind. Mamma satte sig på en stol och tog hennes hand och viskade nånting till henne. Kenny och Scooter var utanför och hämtade kaffe.
- Mamma, det är nånting jag måste berätta..
- Vad är det Justin?
- Jo, när dom opererade Sofia, så hittade dom ett barn. En dotter som är fyra månder gammal. Det hade inte synts på Sofia alls, men dom berättade att så kan det gå ibland. Vår dotter lever, men hon är så liten att hon inte ens kan andas själv, hon har respirator. Hon kommer antagligen inte överleva natten, sa jag och fick tårar i ögonen.
- Var hon gravid? Sa mamma i en nästan arg ton. Men till och med hon förstod att man inte kan bli arg i de här situationerna.
- Mamma, jag är så tacksam för att Sofia överlevde, men min dotter.. sa jag och började gråta på riktigt.
Usher som bara stått tyst kom fram och kramade mig.
- Justin, det kommer gå bra, sa han med sin mörka mjuka röst.
- Lovar du det? Sa jag och grät mot hans axel.
- Vi får hoppas..

Dagen då sofia får åka hem.


JUSTINS PERSPEKTIV:

Två dagar senare så mådde Sofia ganska bra, hon hade inte alls lika ont längre. Mamma och dom andra var hemma i huset och hämtade saker. Vi satt och pratade om hur vi skulle göra med vårat bröllop. Vi hade inte nämt det för mamma enu. Vi hade också bestämt namn till vår dotter, Amy. Helt plötsligt så kom en läkare in.
- Det är ett mirakel att lilla Amy överlevt.. Men, hon slutade andas inatt, jag är så ledsen.
Sofia tittade på mig med tårar i ögonen.
- Kan vi får vara lite ifred? Sa jag och tittade på läkaren.
- Självklart, sa hon och gick ut.
Sofia la sig ner och grät, jag kröp upp brevid henne och la mig och höll om henne, vi båda låg och grät.
- Vi tar oss igenom det här, vi båda förstod ju att det skulle hända. Huvudsaken är att du överlevde, jag menar, vi har gott om tid på oss att få nya underbara barn, sa jag och klappade hennes huvud lätt.
- Ja, jag vet. Men det var vårat första kärleksbarn, och det är mitt fel att hon dog. Jag skulle aldrig ha satt mig i den där bilen.
- Dom två dagarna hon överlevt, har varit de bästa för henne. Hon är på en bättre plats nu, hon kommer ju alltid finnas i våra hjärtan.
- Jo jag vet.. Lovar du att vi klarar det här? Sa Sofia och snyftade.
- Ja, det gör vi. Vi var endå för unga, ddet kom så plötsligt..
- Det har du rätt i, men jag är ändå så himla ledsen.
- Jag med gumman, jag med..

SOFIAS PERSPEKTIV: 

Två veckor efter att Amy somnat in, så kändes allt som vanligt. Visst, det kändes riktigt tomt. Men vi kände henne inte heller, eftersom vi aldrig fick hålla i henne. Jag tror ändå inte att jag var redo över att bli mamma. Men det kändes ändå sorligt.
- Hej! Jag är doktor Chang. Jag ska göra några sista kontroller på dig Sofia, om dom ser bra ut får hon åka hem redan ikväll! Sa hon och såg glad ut.
- Åh, redan? Tack så mycket, sa jag och log tilbaka.
Hon tog några blodprov och lyssnade på mitt hjärta osv.. Jag skulle även få ta bort "sytråden" som dom sytt på sidan av huvudet på mig. Vi åkte upp i en operationssal för att ta bort det, Justin var nere i caféterian men ville inte ringa honom för att jag ville överraska honom över att få åka hem och visa ärret i huvudet som skulle bli sen. - Du vill inte ringa din fästman? Sa läkaren när vi stod i hissen. Jag låg på en säng såklart.
- Nej, jag vill överraska honom! Sa jag och log.
- Jaha okej, sa läkaren och log tillbaka.
Vi kom upp i operationssalen och jag fick hoppa över på en annan säng, dom gav mig lite bedövningssalva och sedan så började dom ta bort tråden. Vi pratade och skrattade och sådär.
Helt plötsligt slås dörren upp och Justin kommer in panikslagen med tårar i ögonen,
- VAD ÄR DET SOM HÄNT?! Skriker han.

JUSTINS PERSPEKTIV:

Jag köpte två varma choklader åt mig och Sofia, sen en bulle som vi skulle dela på. För dom var så enormt stora så jag antog att vi inte skulle orka en varsin. Jag började gå upp för trappan, efter som alla hissar var upptagna. Jag visslade och var super glad. När jag kommer upp i Sofias rum så är hennes säng borta och det står en läkare och plockar undan alla grejer.
- Vart är Sofia? Sa jag oroligt.
- Hon är uppe i operationssalen, sa hon och log.
Hur fan kan hon le? Operation.. Igen? Vad hade hänt?!
- Vilken sal? Sa jag och försökte låta lugn.
- Våning 5 och sal 14, sa hon och log igen.
- Tack så mycket!
Jag tog hissen iallafall, jag kom in på våning 5 och sprang till sal 14, jag slår upp dörren och skriker,
- VAD ÄR DET SOM HÄNT?!
Jag tittade runt och såg att Sofia satt på sängen och skrattade.
- Varför är du här? Sa Sofia och fnissade.
- Va, men läkaren sa.. att du var på operation.
- Jag är i en operationssal för att ta bort stygnen och sen ikväll får jag åka hem! Sa hon och såg överlycklig ut.
- Jaha... Oj... Förlåt om jag skrek! Sa jag och började skratta. Jag gick fram och kysste Sofia.
- Haha älskling, du behöver inte vara så orolig hela tiden! Jag mår bra, sa hon och tittade på mig och log.
Jag log tillbaka och gick ut för att ringa mamma och berätta dom glada nyheterna.
- Hallå det är Pattie.
- Hej mamma!
- Hej gubben, hur går det för er?
- Det går jätte bra, Sofia tar bort stygnen nu. Hon får åka hem redan ikväll.
- ÅH, gud vad roligt! Jag ringer Usher och dom andra och så lagar jag en middag till ni kommer! Vi ses sen, sa hon och lät överlycklig.
- Ja det gör vi! Tack mamma, sa jag och log för mig själv.
- Så lite så, vi syns sen. puss, sa hon och la på.
När Sofia var klar så fick hon gå själv, för första gången på nästan 3 veckor. Det var ganska roligt att se henne, hon gick helt ostadigt, som att hennes ben var gelé. Jag kunde inte låta bli att skratta åt henne.
- Justin det är inte roligt! Det känns jätte konstigt, sa hon och log.
- Jo, det är roligt! Det ser jätte roligt ut! Sa jag och skrattade.
- Hahaha, skratta på du! Men sen när jag är stark igen ska du få!
- Jovisst, gud vad jag blir rädd, sa jag och log mot henne.
Vi plockade undan i rummet och gjorde oss klara för att få åka hem, vi gick runt en sista gång på sjukhuset för att tacka alla läkare som hjälpt Sofia.
Sen gick vi ut och gick mot bilen, jag fick ha min stora bil nu, efter som sportbilen var helt crashad.
- Du? Förlåt för jag hade sönder din bil.. Sa Sofia och såg ledsen ut.
- Tror du jag bryr mig om min bil gick sönder? Allt jag brydde mig om var att få tillbaka dig! Och förresten så är den här bilen skönare att köra, sa jag och log.
Jag hjälpte henne in i bilen och stängde dörren om henne, sen gick jag runt till min sida och hoppade in i bilen.

SOFIAS PERSPEKTIV:

Vi åkte hem till Justin, vi sa inte så mycket men Justin såg väldigt förväntasfull ut, när vi kom utanför hans grind så satte han på mig en ögonbindel.
- Vad gör du? Sa jag och skrattade.
- Det är en överraskning förstår du väl! Sa han och skrattade han med.
Han slog koden till grinden och jag hörde att den öppnades, han körde upp på uppfarten och stannade.
- Sitt kvar där, jag kommer runt och hjälper dig ut! Sa Justin och lät riktigt hyper.
- Jaja, sa jag och skrattade.
Han kom runt och öppnade dörren och hjälpte mig ut. Vi gick in i huset och han tog av mig ögonbindeln.
- ÖVERASKNING! Skrek alla som stod där.
Det var mamma, pappa, Usher, Scooter, Jasmine, och några fans som hjälpt mig när Caitlin slog mig, och några av mina klasskamrater.
- MEN GUD! Hej allihopa, sa jag och gick fram till alla och gav dom en kram.


Vi gick allihopa in i matsalen och satte oss vid ett långt stort bord och åt en supergod middag som Pattie fixat.
- Tack så jätte mycket allihopa! Det betyder jätte mycket att ni är här, sa jag och gav alla ett leende.
- Och vi alla är glada över att vara här! Vi har varit så oroliga, men vi är så glada att du lever! Sa några av fansen.
Vi satt och pratade jätte mycket om olika saker, och Jasmine var verkligen snäll. Jag har aldrig tänkt på det. Vi bad varandra om ursäkt också.
Efter ett tag så knackade det på dörren, jag gick och öppnade med Justin vid min sida.
- Hej, vi kommer från polisen och behöver prata med er.
- Jaha... Sa Justin och lät orolig.
- Jo det är såhär att.....
Jag kände hur Justin tog tag i min hand medans polisen berättade vad som hänt.