- Förlåt... Viskade jag och smekte hennes hår lugnt.
En tår föll ner från mitt öga och kom på hennes panna , jag kysste bort den och sedan satt jag där och grät tyst medans jag kollade på henne , det gjorde väldigt ont i mej...

---

Jag tog hennes hand och kom djupt in i mina tankar.
Om jag inte hade bjudit hem Caitlin till mig på nyår så hade aldrig det här hänt.. Men jag kan inte anklaga henne för att det är slut mellan oss.
Vi körde ju bara en lek och jag lovade dom andra att jag skulle göra det man blev tillsagd att göra och nu blev det så att jag fick hångla med Caitlin och då kom det lite känslor faktiskt.. Så ja, jag lät henne ha hennes hand på min när vi satt och snurrade flaskan och det kanske var därför Sofia blev så upprörd?
Allt Sofia och jag har gjort hittills har var helt otroligt, vi har dansat i regnet, vi har haft kuddkrig och kastat marchmellows på varandra. Sånt kunde jag inte göra med andra tjejer... Förutom Caitlin då.
Jag har skrattat med Sofia, jag har gråtit med henne, jag har legat i sängen med henne.. tänkte jag och klämde hennes hand ännu hårdare utan att märka något.

Jag satt där ett tag och jag hörde dom andra prata utanför dörren.
Jag bad till Gud att hon skulle vakna och att allt skulle bli som vanligt igen, jag hoppades verkligen på det.
Och jag hoppas inte Sofia kommer hata Caitlin.. Snälla Gud!
Efter ett tag gjorde hon några ljud och jag sken upp som en sol med hopp på att hon skulle vakna men hon började hosta bara medans hon var medvetslös.. Det blev bara mer och mer hosta och jag blev orolig så jag tryckte på den röda knappen så personalen kom och dom blev helt panikslagna.
Dom tog sängen och rullade den fort ut i korridoren och Sofia började hosta ännu mer så hennes andetag gick ner. Jag satt där på stolen och det tog ett tag innan jag fattat vad som hade hänt.
- Det var nog mer allvarligt än vad vi trodde.. Men jag tror att hon håller på att vakna nu, sa en av doktorerna.
- Vadå allvarligt!?
- Eh ja... Hon tog många tabletter och då kan det gå väldigt illa!
- Kommer hon dö? frågade jag och mitt hjärta hoppade ett extra slag och klumpen i magen kom tillbaks.
- Det är 99% säkert att hon kommer överleva så var inte orolig, sa han med den där lugna och jobbar rösten och han pratade med mig som om jag var en liten barnunge.
- Vadå 99%? Tänk om hon är en av dom 1% som inte överlever då!? skrek jag till honom och gick ut i korridoren och smällde igen dörren..  
Jag gick hela vägen i långa korridoren till expedisionen och frågade vilket rum Sofia låg i. Dom andra tre kom bakom mig och Ryan tog på min axel och alla såg väldigt oroliga ut.
- Det är tyvärr ett privatrum, du kan inte komma in i det, sa tanten som satt bakom glasrutan.
Jag blev rasande och skrek till henne.
- OM DU INTE SÄGER VILKET RUM HON LIGGER I ÖPPNAR JAG ALLA DÖRRAR TILLS JAG HITTAR HENNE!
- Eh..Eh.. Ja förlåt, hon ligger på våning 3 i sal 43.. sa hon och kollade på mig med en rädd blick.
- Tack så mycket, det var väl inte så svårt eller? sa jag och bara gick därifrån.
Jag kände mig så dum men jag var så rädd, jag var orolig för Sofias skull.
Vi gick upp till våning 3 och ända fram till sal 43.
- Kan inte ni gå ner till bilen så länge? Ni kommer ju träffa henne snart. Jag vill ha en ensam stund med henne..
- Okej, sa alla tre och började gå mot parkeringen.
Jag gick in och där låg hon med en syrgasmask och man hörde den lilla maskinen pipa..
Jag gick fram till sängen och hon öppnade ögonen...

UR SOFIAS PERSPEKTIV:

Det kändes som om jag hade blivit helt misshandlad, jag var alldeles öm och jag visste inte vart jag var..
Det var bara ljust överallt och en svart prick som stod framför mig och sedan ekade det i mina öron "pip , pip, pip" Det lät som om jag var på en sjukhus.. Det luktade sjukhus..
- Sofia? Är du vaken? hörde jag någon säga. Det gjorde ont i öronen.
Sedan hörde jag att en knapp trycktes in och massor av människor kom. Dom tog bort saken på munnen och då började jag vakna till.
Det var en syrgasmask och jag var på en sjukhus.. Nån hade hittat mig hemma.
Den lilla svarta pricken , det var Justin och en massa personal sprang runt i rummet och sa en massa konstiga sjukhus ord.
- Sofia, hör du mig? sa Justin.
Jag skulle precis öppna munnen och säga att jag gjorde det och fråga om det var han som hittat mig. Men när Justin såg att jag var vaken slängde han sig över mig och krama mig det hårdaste han kunde. 
Det var mysigt men det gjorde ont i bröstet på mig.. 
- Vad gör du här Justin? Gå och lägg dig klockan är mycket, sa jag sedan och jag såg hur han fick tårar i ögonen.
- Jag vill inte gå och lägga mig, jag vill se så att du mår bra. 
- Förlåt... 
- Förlåt för vad älskling? Det är jag som ska säga förlåt, jag var ett svin mot dig.. 
- Förlåt för att jag förstörde din nyårsafton menade jag, det var inte meningen att jag skulle svimma av. Jag skulle bara bli lugnare eftersom jag var så ledsen när Kenny hade skjutsat hem mig.
- Gumman, jag älskar dig... Du behöver inte be om förlåtelse, om jag inte hade kommit hem till dig hade du kanske inte levt nu... sa han och höll handen på min kind....

---

Kommentera! :)