- SOFIA! Skrek jag och sprang mot hissdörren, den hann precis stängas när jag kom ikapp. Fan fan fan, tänkte jag.
- Justin vänta! Skrek Jasmine.
- DU SKA ALLTID FÖRSTÖRA! Skrek jag med tårar i ögonen. FAN!
- JUSTIN LYSSNA! Det är halt ute och Sofia kan inte köra bil!! Skrek hon och skakade om mig.
- Justfan.. HELVETE. Skrek jag enu en gång och tog trapporna ner.
Jag sprang ut och såg att bilen redan var borta, jag fortsatte springa ner mot stan och såg att det var två bilar krockade vid ett rödljus, jag tittade enu nogrannare och såg att det var min bil.
- FAN RING EN AMBULANS NÅGON! Skrek jag medans jag sprang fram till bilen, i kalsonger. Jag brydde mig inte om paparazzisarna som stod runt om och fotograferade.
Jag tittade in genom rutan och såg att Sofia låg lutad över ratten och blödde från huvudet.
- Fan, älskling vakna! Vakna vakna vakna! Förlåt.
Jag slog sönder rutan med näven och höll för hennes blodiga sår enda till ambulansen äntligen kom..

JUSTINS PERSPEKTIV:

När vi åkte i ambulansen så fick jag sitta fram i passagerar sätet, jag fick inte plats där bakom för att Sofia var för skadad, dom var tvungen att ge henne elchocker. Dom berättade att hon förlorat så mycket blod att hon kankse inte skulle överleva alls. Jag satt och grät som bara den på vägen till sjukhuset. När vi kom fram var det så bråttom med att få in henne på opration att jag inte ens hann se henne. Om hon dör, då dör jag. Då är mitt liv över.
Helt plötsligt ringde min telefon.
- Ah, det är jag, sa jag och försökte samla rösten så gått det gick.
- Hej, det är jag Jasmine. Förlåt mig Justin, jag ville inte förstöra. Har du kommit ikapp henne?
När hon sa så, så kunde jag inte låta bli att gråta enu mer. Jasmine hörde det och sa;
- Justin, vart är du? Var har hänt?
- Jag är på sjukhuset, Sofia är på operation. Hon... hon har förlorat.. så mycket blod att hon kankse inte ens överlever, sa jag och började gråta enu mer.
- Justin... jag hörde att Jasmine började gråta.
- Jag ringer dig sen och meddelar dig hur det gått, okej?
- Ja gör det, jag ber för henne Justin. Förlåt..
Jag la på och gick ner i caféterian, jag beställde en varm choklad och satte mig längst bort i hörnet och grät. Jag bestämde mig till slut för att ringa mamma. Det gick några toner och sen svarade hon.
- Hallå det är Pattie.
Jag kunde inte säga något, för så fort jag hörde hennes röst började jag störtböla.
- Justin älskling var har hänt?
- Jag.. Och Sofia, vi tog in på hotell, vi hade det jätte bra. Vi gick på spa... Sen kom Jasmine och berättade att hon fått pojkvän och då kramade jag henne grattis och då kom Sofia ut, och hon trodde.... Hon tog mina bilnycklar och hon kan inte köra bil.... Och hon krockade och, hon har förlorat så mycket blod.. hon är på opration och jag vet inte vad jag ska göra! Skrek jag svagt.
- Men älskade älskade vän.. Sa mamma och började gråta.
Hon var tyst ett tag sedan fortsatte hon prata. 
- Jag ringer Usher, Kenny och Scooter så kommer dom och hämtar mig på en gång! Jag kommer dit om några timmar. Jag älskar dig Justin, det kommer gå bra vännen, sa hon och försökte låta så övertygande som möjligt.
Jag log utan att säga något och sedan la jag på. Jag tog min choklad i handen och gick ut utanför, jag satte mig en bit bort från utgången och bad till gud att Sofia skulle klara sig.
För några timmar sen pratade vi om vårat bröllop, och nu sitter jag här. Och Sofia kankse är död.
Efter kanske en timme så gick jag in och upp på akuten, jag frågade doktorn vart dom fört Sofia någonstans, och dom sa att operationen hade gått jätte bra och att hon hade haft en sådan tur hon höll på att vakna upp ur narkosen, ett mirakel hade alltså skett enligt honom. Jo eller hur.. tänkte jag.
Jag gick till hennes rum, jag stannade utanför rummet och svalde hårt. Sedan tröck jag ner handtaget och gick in. När jag såg hur hon såg ut, så började jag gråta. Det var mitt fel att hon låg här, helt sönderslagen. Jag satte mig med hennes hand i min och lutade huvudet över sängen och bara grät.


Efter kankse två timmar vaknar jag till av att någon säger nånting.
- Justin, är det du? Säger en hes röst.
Jag tittade upp och såg Sofias svullna ögon titta på mig.
- Älskade Sofia! Du lever, skrek jag nästan och kramade om hennes hand.
- Förlåt mig.. jag tror att jag överreagerade. Vi hade det bara så mysigt, så står du där och kramar henne, och det såg ut som en riktig kram. Och.. jag vet inte, sa hon och började gråta.
- Shhh, gråt inte gumman. Vi glömmer det här nu, sa jag och kysste hennes panna.
- Såret i huvudet värker så, jag har aldrig känt sådan smärta förut, sa hon tyst.
Jag la handen mjukt över såret och hon log mot mig. Efter en stund kom doktorn in och såg ganksa ledsen ut.
- Det är så att vi har något att berätta, sa doktorn.
- Va, mår hon inte bra iallafall? Sa jag och ställde mig upp.
- Jodå, hon kommer bli helt återställd om nån månad kanske, men vi hittade även ett foster i Sofia. En bebis, hon var kankse 4 månader gammal.
Tankarna snurrade i mitt huvud, en fyra månader gammal bebis i Sofias mage? Det hade ju inte synts något alls.. En tjej, vänta nu..
- En hon? Hur.. varför syntes det ingeting för? Sa Sofia så högt hon kunde, hon lät förvånad.
- Ja det var en tjej, och det kan bli så ibland. Att man inte ser nånting. Vissa får knappt någon mage alls, sa doktorn till svar.
- Men, vänta.. Jag vägde mig här om dagen och hade gått upp 2 kg, jag tyckte det var konstigt. Men reagerade inte så mycket på det.. Sa Sofia hest.
- Ja där ser du, barnet lever fortfarande. Men jag tror inte hon klarar sig över natten. Hon är inte färdig utvecklad över huvudtaget. Hennes lungor är för små för att hon ska kunna andas själv så hon har respirator, men jag tror dock inte den lilla klarar sig över natten. Jag är ledsen.
Sofia tittade på mig med sorgsna ögon, jag grät nu. Tänk att jag hade en dotter, som inte ens skulle överleva. Men, Sofia överlevde.
- Vill ni träffa henne kankse? Sa doktorn.
- Ja gud ja, sa vi båda i kör.
- Men Sofia, vi får ta med hela sängen efter som du måste fortfarande ligga still, du har ju två brutna revben och axel hade hoppat ur led, sa doktorn och log ett snällt leende.
De rullade ut Sofia och jag gick strax bakom. Vi åkte en stor hiss upp en våning och sedan in på en avdelning med en himla massa bebisskrik. Jag tittade snabbt på klockan och såg att det var 3 timmar sen jag ringde mamma, om ungefär en timme skulle dom vara här om jag räknat rätt.
Vi kom in i en liten sal med bara en kuvös i. Vi fick gå fram till kuvösen som det stod: Bieber, på.
Jag tittade in i kuvösen och där låg min dotter, jag satte mig på Sofias säng och tog hennes hand, vi grät tyst och tittade på hur den lilla sov.


SOFIAS PERSPEKTIV:

När jag såg våran dotter så kunde jag inte förstå hur orättvis världen är, nej. Det är den inte, jag överlevde. Men vårat vackra kärleksbarn. Våran dotter, varför kan hon inte få leva kvar med oss? Jag bad till gud samtidigt som jag hade Justins hand i min.
Det gjorde väldigt ont att sitta upp så jag bad dom hissa ner sängen så jag låg ner, jag kunde egentligen inte se så mycket på grund av svullnaden över mina ögon. Det gjorde ont att andas också.
- Känner ni er färdiga? Vi måste tillbaka till Sofias rum, sa doktorn efter en halvtimma.
- Javisst, sa Justin med en så sorgsen röst att jag börjde gråta igen.
När vi lämnade rummet där vår dotter låg, så kändes det overkligt. Jag var en mamma, och var inte ens 16 år. Justin var inte ens 17 år, och han var pappa.
Vi kom ner till mitt rum igen och jag fick ett krampanfall, dom gav mig lugnade. Jag somnade djupt, det sista jag såg var Justins sorgsna ansikte i månljuset från fönstret.

JUSTINS PERSPEKTIV:

Jag kunde inte sluta tänka på vårat kärleksbarn. Varför skulle just hon skulle dö. Fast jag är otroligt tacksam över att Sofia överlevde.
Jag tittade på Sofia som sov djupt, man såg att hon var ledsen även i sömnen. Jag lutade mig över hennes säng och somnade jag med.
Efter ungefär en timme så vaknade jag av att mamma klappar mig på axeln. Jag flyger upp ur fårtöljen och kastar mig runt hennes hals.
- Förlåt att det tog lite tid, men det var så himla halt, sa mamma.
- Jodu, jag vet, svarade jag.
Usher tittade beklagande på mig och gick fram till Sofia och klappade på hennes kind. Mamma satte sig på en stol och tog hennes hand och viskade nånting till henne. Kenny och Scooter var utanför och hämtade kaffe.
- Mamma, det är nånting jag måste berätta..
- Vad är det Justin?
- Jo, när dom opererade Sofia, så hittade dom ett barn. En dotter som är fyra månder gammal. Det hade inte synts på Sofia alls, men dom berättade att så kan det gå ibland. Vår dotter lever, men hon är så liten att hon inte ens kan andas själv, hon har respirator. Hon kommer antagligen inte överleva natten, sa jag och fick tårar i ögonen.
- Var hon gravid? Sa mamma i en nästan arg ton. Men till och med hon förstod att man inte kan bli arg i de här situationerna.
- Mamma, jag är så tacksam för att Sofia överlevde, men min dotter.. sa jag och började gråta på riktigt.
Usher som bara stått tyst kom fram och kramade mig.
- Justin, det kommer gå bra, sa han med sin mörka mjuka röst.
- Lovar du det? Sa jag och grät mot hans axel.
- Vi får hoppas..

Hörni läsare!
Ska dottern överleva eller inte? Blir det ett till mirakel för bieber? :)